Cirkulär migration

Senast ändrad 19 February 2019

Cirkulär migration innebär att människor som migrerar återvänder till sina ursprungsländer efter ett tag, för att sedan migrera igen. Som cirkulär migrant räknas den som gjort minst två flyttningar.

Detta gäller främst vid arbetskraftsinvandring och för studenter, som flyttar till ett annat land under en kortare period för att arbeta eller studera. Flyktingar har ofta tänkt att återvända vid flykttillfället, men gör det oftast inte då 1) situationen i hemlandet inte tillåter detta, 2) politiskt instabila länder ofta också är fattiga och drivkrafter av ekonomiska skäl för att återvända är därför ofta låga, och 3) utdragna asylprocesser eller att man levt länge i exil innebär att personen tillslut vänjer sig vid det nya landet istället.1

Läs mer om arbetskraftsinvandring

Läs mer om flyktingar i världen

Gränser är ett hinder

Hårt bevakade gränser och strikta regler för invandring är enligt många ett hinder för cirkulär migration. Kostnaderna för att till exempel betala en smugglare blir då höga och personen måste stanna länge i ankomstlandet för att jobba ihop pengarna. Dessutom, om det är svårt att invandra till ett land är incitamenten för att stanna när man väl kommit in högre. Detta kallas också för de permanentas paradox, vilket betyder att de som har en säker legal status i destinationslandet också är mer benägna att utvandra och “cirkulera”. Detta eftersom de då inte hindras av osäkerheten kring huruvida de kommer att tillåtas invandra igen vid ett senare tillfälle.2

Utredningen om cirkulär migration från år 2010 visar att 283 400 personer av Sveriges totala befolkning hade flyttat minst två gånger över statsgränser sedan år 1969. 71% av dessa var födda i Sverige. 81 000 personer födda utomlands och som hade cirkulerat in och ut i Sverige minst en gång bodde i Sverige. Nästan 70% av alla cirkulärmigranter i Sverige kommer från Europa och allra flest, 41%, kommer ifrån ett annat nordiskt land. Utredarna beräknade att fler än 850 000 personer hade gjort cirkulära flyttningar som involverat Sverige mellan åren 1969 och 2010.3

Möjligheter med cirkulär migration

Ett av argumenten för att uppmuntra cirkulär migration är att det då blir möjligt för arbetskraft att flytta till det land där det finns ett överskott på vakanser, för att sedan återvända vid en konjunkturnedgång i mottagarlandet. På detta sätt skulle migrationen fungera konjunkturdämpande. Detta gynnar dock både invandrings- och utvandringslandet endast om de har hög- och lågkonjunktur vid olika tillfällen. Ett exempel på cirkulär migration är de finländska migranter som flyttade fram och tillbaka till Sverige under 1960- och 70-talen.4

De flesta cirkulärmigranterna är också i arbetsför ålder. År 2009 var 80% av cirkulärmigranterna i Sverige 19-64 år gamla.

Länder kan uppmuntra till cirkulär migration genom att utfärda tillfälliga arbetsvisum. En jämförelse med de tidigare gästarbetarsystemen i Europa visar dock att detta leder till att människor ändå stannar permanent efter att deras kontrakt löpt ut. Vissa menar att om det hade varit lättare att röra sig fritt i världen så skulle migrationen automatiskt bli mer cirkulär. Om det helt var upp till människor att flytta fritt skulle, menar vissa forskare, världens arbetskraft utnyttjas maximalt, eftersom människor då flyttar dit jobben finns. Som utvidgningen av EU visar tenderar migration att reglera sig självt efter tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden.

Andra sätt som kan uppmuntra till cirkulär migration uppmuntras är så kallade portabla rättigheter. Med detta menas att individer tar med sig vissa rättigheter och socialförsäkringar, som till exempel pensionen, när man flyttar till ett annat land. Det handlar alltså oftast om sådana rättigheter som man har tjänat in i ett land och som man, om rättigheten var portabel, kan ta med sig om man flyttar.5

Viktigt för utvecklingsländer

Möjligheten att migrera för människor i fattigare länder är av stor betydelse för utvecklingen i dessa länder. Invandrare från låginkomstländer skickar stora delar av sin inkomst till sin familj i urpsungslandet, så kallade remitteringar, och dessa är viktiga för att bekämpa fattigdom i utvecklingsländer. Beräkningar från år 2008 visar att remitteringar på 338 miljarder dollar gjordes, men då mycket av överföringarna sker informellt kan den verkliga summan vara mycket högre.6

Läs Joakim Ruist forskningssammanfattning om remitteringar